Doron Almog är en modern profet som aktualiserar Guds ord i nutid. Hans passion i livet är att hjälpa samhällets svagaste, de som inte har någon som för deras talan. Doron Almog leder ADI Negev som ger rehabiliteringsmöjligheter för både unga och gamla.
I mitt möte med Doron Almog
är han mindre intresserad av att prata om sig själv, det är hans passion som är i centrum. Men jag får veta att han är född 1951 och är en sabres ifrån Rishon LeZion och att även hans föräldrar är sabres. Jag vet också att han har en otrolig resumé som general för IDF men att han också har förlorat två av sina tre barn i sjukdomar och dessutom många familjemedlemmar i självmordsbombningen i Haifa i oktober 2003.
År 2016 tilldelades Doron Almog ”Israelpriset” på självständighetsdagen för sin insats för Israel. I sitt tal sade han bland annat:
– I min son Eran’s namn och för alla de som inte förstår ordet självständighet, så önskar jag att denna ceremoni ska bli början på resan mot ’tikun olam’ som gör det israeliska samhället mer tålmodigt och mer inkluderande. Ett litet steg mot ett bättre samhälle.
Berätta mer om din passion här i livet – att arbete för samhällets svagaste, de utvecklingsstörda.
– Och du ska älska din nästa som dig själv, säger Doron och citerar tredje Mosebok 19:18.
– Hela Israel är ansvariga inför varandra, tillägger han och citerar ett känt talesätt från Talmud som vi ofta hör här i Israel:
– ’Den som räddar en människa, räddar en hel värld’. Det talas så ofta om våra styrkor i landet, om vår topposition på Nazdaq, som start-up nation, hur många Nobelpris vi får och så vidare. Den generation som var med och skapade landet var en generation av överlevare, av starka människor och någonstans ligger vi kvar i detta ideal. Vi vill vara stolta över våra barn och kunna säga: ’Äpplet faller inte långt från trädet’. Barnen är vår fortsättning och vårt hopp.
Det finns ingen plats för de svaga
Doron för in samtalet på de svagaste i samhället, de utvecklingsstörda och ställer själv frågan:
– Men hur är det med den svagaste länken i vårt samhälle, de som inte kan tala för sig själva, de som aldrig kan göra sin röst hörd? Han berättar att det fortfarande finns de som än idag skäms över att de fått ett utvecklingsstört barn. Det finns fortfarande de som lämnar bort dem på statliga institutioner, knappt hälsar på och låtsat utåt som om de inte finns.
– De utvecklingsstörda lever i tre fängelser, säger Doron och utvecklar sitt resonemang: Det första är att de inte kan göra någonting på egen hand, det andra att de alltid måste leva på en institution och det tredje är att leva innanför muren av sina föräldrars skam.
Vi lever i en värld där det till stor del inte finns plats för de svaga.
Hur skulle det vara om vi och våra barn gav en timme då och då för att hjälpa till med de gamla och de handikappade? Nu är det ganska exakt 80 år sedan andra världskriget bröt ut och Hitler skrev på Aktion T4. Inom ramen för denna aktion mördades 200 000 människor – män, kvinnor och barn – med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar eller som av någon annan anledning inte bedömdes vara ”livsvärdiga”. Under denna tidsperiod (Andra världskriget, red. anm.) var det så skambelagt att flera av våra samtida stora förebilder här i Israel gömde undan och skickade iväg sina utvecklingsstörda barn – har vi inte lärt oss någonting?
Sonen föddes samtidigt som Operation Entebbe
Ni fick en son som både var både utvecklingsstörd och autistisk. Hur kom er son Eran att förändra familjens liv?
– Hade inte Eran fötts hade jag knappast reflekterat så mycket på detta. När han var åtta månader fick han diagnosen Autism och Eran var dessutom gravt utvecklingsstörd. Det kändes som om ett mörker bredde ut sig över oss. Barnen är vår fortsättning och vårt hopp och smärtan lägger sig på den känsligaste delen i själen. Vi grät och under de kommande åren försökte vi hitta ett sätt att leva med detta faktum att han knappast kommer att kunna prata och inte utvecklas mer än en tvåmånaders gammal baby.
Din son föddes när du deltog i den beryktade operationen i Entebbe. Berätta:
– Eran fick sitt namn efter min bror som stupade under Yom Kippur kriget. Han låg under sju dagar skadad innan han dog och ingen kom för att rädda honom. Det är en smärta som jag alltid bär med mig. Elva år efter hans död var jag mitt upp i Operation Entebbe och då föddes vår son. Vi beslöt att ge honom min brors namn. Det känns som om min brors död alltid påmint mig om situationen i Israel efter sexdagarskriget, hur vi kände oss oövervinnliga och hur vi i vårt övermod blev överraskade av Yom Kippur. Att låtsas att ett hot inte finns är samma slags övermod som att känna sig oövervinnerlig.
Vid 21 års ålder försvinner stödet
Doron berättar att det i Israel finns en lag när det gäller specialpedagogik. En lag som ger barn med diagnoser bra hjälp på olika sätt från tre årsåldern. Men lagen gäller bara tills man fyller 21 år.
– Där stod vi när Eran fyllt 21 år och tillsammans med andra i samma situation letade vi efter tillgängliga alternativ, Säger Doron.
– Till slut fick vi ett tips på ett antal religiöst observanta moderna hem i centrala Israel under samlingsnamnet ”ADI” för utvecklingsstörda med terapeutiska aktiviteter och Eran skrevs in där. ADI grundades redan 1982 av en grupp föräldrar som ville ge sina barn den allra bästa möjliga vård. Det har idag utvecklats till fyra bostadsanläggningar i landet som ger medicinsk, utbildnings- och rehabiliterande vård för över 750 människor med utvecklingsstörning och komplexa medicinska tillstånd.
Dessutom tillhandahåller ADI över 45 000 polikliniska behandlingar årligen, vilket ger en viss inkomst. Men det är genom frivilliga gåvor och voluntärarbete som dessa hem blomstrar. Det gav mig idén att starta samma vård i Negev för att på samma sätt ge all den kärlek och högteknologiska hjälp, som möjlighetsvis kan ges, till dessa oskyldiga människor även i landets södra delar. Min son Eran fick ett år på anläggningen innan han dog.
ADI Negev
– Att utveckla ADI Negev är min stora uppgift som jag voluntärt gått in i med hela min själ, poängterar Doron.
– Över 300 miljoner dollar har lagts ner i projektet och det håller nu på att byggas ett rehabiliteringssjukhus inom området.
– Varje dag kommer det människor hit för de rehabilitetsfaciliteter som finns, till exempel hydroterapi, terapiridning och trädgårdsskötsel. Hit kommer sekulära och observanta judar samt beduiner; både unga och gamla kommer för att få hjälp.
Dessa hundratals människor blir hitskickade av sina sjukförsäkringar och det ger oss en inkomst.
Har ni många volontärer som kommer och hjälper till?
– Det finns över 700 frivilliga i alla åldrar som kommer och hjälper till. De kommer ifrån militärbaserna som är våra grannar, muslimer från beduinbyarna i närheten och kristna från Europa som kommer hit för att göra en insats. Att göra volontärarbete gör oss till bättre människor, det ger oss perspektiv och gör oss ödmjuka, säger Doron och tillägger:
– Varje dag kommer det också bussar med intresserade, omkring 10 000 personer per år, för att se vad som åstadkommits, och dessa påverkas av hur de handikappade tas om hand här – med värdighet.
”Min vision är att få se en förändring”
Doron återkommer gång på gång till hur samhället ser på de svaga i samhället. Här har han en stor vision om en förändring. En förändring när det gäller hur man i Israel tänker när det gäller de svagaste i samhället.
– Jag jobbar på ett program för Israels utbildningssystem som har som mål att alla barn i våra skolor ska ge ett par veckotimmar på ett ålderdomshem eller ett hem för handikappade och utvecklingsstörda. Varför skulle vi dessutom inte kunna ha ålderdomshem, förskola och skola i samma byggnad för att överbygga ensamheten? Det handlar om ”pikoach nefesh”, det vill säga, den princip i de judiska reglerna som säger att bevarandet av ett mänskligt liv åsidosätter praktiskt taget allt annat religiöst beaktande.
– De som finns hos oss i ADI Negev är de allra svåraste fallen. Tänk dig själv att du inte kan göra någonting själv och inte ens kunde uttrycka det minsta behov! Nu i valtider – vem tar upp denna frågan? Den har så liten plats eftersom de själva inte kan föra fram sin sak. Därför måste vi föra delas talan och kämpa för denna svaga länk i vårt samhälle. Hos oss finns en ung man som genom en olyckshändelse är gravt handikappad idag. Detta kan hända även dig och mig. Du eller jag kan sitta förlamad i en rullstol i morgon – vem kommer att bry sig om oss? Vem för vår talan?
Irén Kärrbrant
Lic. guide Jerusalem
